Den karga toppen av Ivö var inte en bra plats att odla på. Här fanns bara ett tunt lager av jord ovanpå urberget och massor med stenblock överallt. Medan några familjer trivdes och blev kvar tröttnade andra på det eviga slitet för att överleva och valde att emigrera till Amerika. Här kan du läsa några korta historier om torpen och folket som bodde på toppen av Ivö. Berättelserna har samlats och skrivits ned av Alice och Bengt Abrahamsson samt Ingrid och Lars-Göran Nyberg.

Olika berättelser

Byn uppe på Klacken

På Klacken fanns det fem bebodda torp. Genom kyrkans husförhörsböcker kan vi läsa oss till hur många människor som bodde på Klacken totalt. Om man räknar alla som står mantalsskrivna på Klacken när det var som mest folk så blir det 41 st, men någon återkommer 3 ggr. I husförhörsboken listas alla i hushållet. Vuxna, barn, gamla föräldrar och inhysesjon och till och med något torp som hade råd med en dräng. 1880 bodde här 29 personer. Då hade en del gamla dött och en stor familj där mannen, Måns Jonsson, drunknade på Ivösjön, hade flyttat. Änkan, Hanna Persdotter, och hennes sju barn fick dela på sig och emigrera några i taget i 10 år innan alla till slut kunnat få sin biljett och kommit fram till Amerika.

I torpen kunde det flytta in folk som skulle till Amerika och som behövde tillfälligt boende i väntan på att få råd med båtbiljetten. Dessa tillfälliga odlade nog ingenting och åkrarna lämnas för fäfot.

Endast Måns Abrahamssons torp, det vi nu kallar Klacka -Bengtas torp, gick till nästa generation och brukades i den släkten så länge det fanns kvar.

Torpen stod på ofri grund så man la inte så mycket tid och pengar på att sköta dem eftersom de inte riktigt var de boendes egendom. Ganska snabbt efter att de sista boende flyttade, antingen revs husen för att återanvändas på annan plats eller så lämnade man dem att ruttna. Husgrunderna visar dock spår av gott hantverkskunnande eftersom murarna ännu idag står kvar och på flera ställen är höga och imponerande starka.

De flesta torpen låg tätt inpå varandra och alla som bodde där hade det tufft. Det var inte alltid man kom överens. En gång hade någon granne öppnat grinden och släppt ut Klacka-Bengtas ko. Barnbarnet Elsa fick den tunga uppgiften att leta upp den. Hon fick gå ända ut på Nabben, den sydligaste delen av ön, för att hitta den. Bengta var ilsken på grannen och bestämde sig för att ”straffa brottslingen”.

” - Jag ska larma honom”, lär hon ha sagt. Hon gömde sig och när den skyldige kom, rusade hon fram och gav honom stryk.

Att bo på Klacken var något speciellt och många av torparna fick smeknamn efter detta. Klacka-Bengta, Sven Klack och Halla Månsen. Eller var det för att det fanns så många som hade samma namn som Axel blev HällseAxel, han som bodde på hällan?

Klacka-Bengtas historia

Klacka-Bengta hette som ogift Bengta Månsdotter. Hon föddes 1850 och bodde till sin död 1932 i sitt hus på Klacken som den sista invånaren där. 1872 gifte hon sig med drängen Bengt Olsson från Vånga (1832-1906). De övertog tillsammans torpet efter Bengtas föräldrar Måns Abrahamsson och Karna Persdotter. Föräldrarna bodde dock kvar som inhyses i torpet till sin död 1888. Berta, faster till Klacka-Bengta, var krympling och bodde också inhyses till sin död.

Troligtvis var det Bengtas farfar, Abraham Månsson, som började bruka torpet i slutet av 1700-talet.

Bengt och Klacka-Bengta fick fyra barn. Olof föddes 1874 men dog tidigt. Sedan föddes Anna 1876, Olof 1882 och Sven Johan 1887. Sven Johan kallades för Sven Klack. När han var vuxen och gift sig med sin hustru Sigrid bodde de också kvar en tid hos Klacka-Bengta. 1923 flyttade de ut till Barum.

Bengt var kronotorpare, han gjorde dagsverken på Bäckaskogs kungsgård. För torparna upphörde plikten att göra dagsverken några år in på 1900-talet. Bönderna däremot slapp arbetsplikten till Bäckaskog 1844, sedan fick de betala i spannmål.

Klacka-Bengta var torparhustru och levde i det lilla huset på Klacken ovanför ”Herrskapsskogen”. Kanske var det så att Bengta någon gång fick se en skymt av kungen och hans följe från Bäckaskog, som gärna gjorde utflykter dit. De tillbringade gärna somrarna på slottet och tog sig ofta ut till Ivö, där de också bedrev jakt.

Det fanns ett skolhus på ön, dit barnen fick promenera, precis som man gjorde varje söndag när man skulle gå i kyrkan.

Bengt dog 1906 och Bengta fick klara sig utan sin make i 26 år. Flera historier har berättats från den tiden:

En luffare eller nasare och hans hund kom till torpet en dag och ville sälja varor. Han var hungrig och envisades med att få stanna några nätter. Bengta och barnbarnen, som ofta hälsade på, tröttnade på hans tjat. Då bestämde sig barnbarnen Hugo och Helge att ta hans hund och dränka den i Bergahålan, inte långt därifrån. Bergahålan var en jättesten med ett hål nedanför, oftast fyllt med vatten. Dock fanns det inte så mycket vatten där, att de kunde fullfölja sitt hyss, så hunden klarade sig.

Klacka-Bengtas torp

Klacka-Bengta och Bengts torp låg några hundra meter söder om de andra husen på Klacken. Ännu finns grunden kvar. Torpet hade stenhällar som trappor. Det var byggt av trä, hade jordgolv och spåntak. Skorstenen var belägen utanför köket, på en gavel. Innanför denna fanns en bakugn med häll.

I köket fanns bord och stolar. Själva stugan var enkelt möblerad med skåp, en soffa och inbyggda sängar. Mitt i huset fanns ett hål ner under golvet som fungerade som matkällare, den tidens kylskåp och skafferi.

Till torpet hörde också en lagård eller uthus, en brännesbod (vedbod) och ett hönshus. Varje dag fick man hämta vatten i den lilla killan (vattenkällan), belägen 167 m norr om torpet.

Livet uppe på backen var hårt och fattigt. Många munnar skulle mättas, de vuxna, barnen och de som bodde inhyses. Klacka-Bengta hade en ko och några höns. Barn, och längre fram, barnbarn fick passa djuren så de inte försvann. Olika grödor odlades på det som man kallade ”morfars lycka”. För att kunna bruka den jorden behövdes den rensas från sten. Stenarna lades ovanpå varandra i odlingsrösen. Förutom det som kon och åkerlapparna gav tog de vara på allt som naturen och sjön gav; bär, svamp, nötter och fisk. Mycket möda lades också på att samla in ved så att man kunde värma torpet.

Att hjälpa grannar vid större arbeten var också ett sätt att umgås och att få varor i utbyte. Före jul 1922 hade Bengta varit med och hjälpt till vid grisslakten hemma hos en granne. Som betalning skulle hon få bl.a. pressylta. Efter några dagar var pressyltan färdig och grannfrun med sin dotter Ebba vandrade upp på berget till Bengta för att överlämna den. Eftersom det var strax före jul hade det hunnit bli mörkt innan de kom fram.
Väl framme sa Bengta till Ebba ”- Vi ska gå ut och titta på skeppen ute vid Hanö!” Så stående på trappstenen utanför Bengtas torp flera mil från kusten kunde Ebba se lanternorna på skeppen. Det var en stor upplevelse för henne. När Ebba återvände till platsen på slutet av 60-talet letade hon upp trappstenen, men skogen hade blivit för hög och havet syntes inte längre.

Barnbarnet Elsa berättar

I Bengtas torp bodde periodvis tre generationer tillsammans och även de små fick hjälpa till att göra de sysslor de klarade av. Barnbarnet Elsa berättade om hur jobbigt det var att gå och hämta vatten vid källan. Det var en av hennes ”sysslor” när hon tillbringade tid hos sin mormor. Det var så långt, så långt att gå hem med hinken, tyckte hon. Klart att det känns långt när man som 5-åring måste gå mer än 300 meter fram och tillbaka! Dessutom med en tung hink med vatten och utan att spilla.

Ett annat uppdrag var att se efter djuren. En gång skulle Elsa gå och leta upp Bengtas ko som hade rymt. Hon gick mot Norra Hallen, när plötsligt en grävling kom springande mot henne på en stig vid källan. Den skrämde henne så mycket, att hon tvärvände och sprang tillbaka till mormor Bengta. Därför kom hon den gången hem tomhänt.

Amerika-Nisse

Amerika-Nisse, eller Nils Andersson som han egentligen hette, och hans familjs öden låter som en sedan länge svunnen saga, men faktum är att det finns flera på Ivö som än idag minns Nisse väl och har träffat honom många gånger.
Nisse var gift med Anna och de hade två barn, Margit och Lennart. Nisse och Annas torp låg för sig själv nästan uppe på toppen av Ivö. Några hundra meter från de andra torpen. Huset var, enligt Nisse, ett ruckel som ingen egentligen skulle bo i.
Familjen hade höns däruppe. Nisse berättade om att han lånade häst av ”Lång Anders”, som bodde nere vid sjökanten, när de skulle ha hem hönsfoder och andra tunga varor, men allt annat fick bäras upp för hand.

Nisse tyckte att livet på Klacken var för tungt. Det var svårt att få jobb och att kunna försörja familjen. Amerika hägrade, biljett ordnades i smyg. Nils Andersson reste 1923 och kom inte tillbaka till Sverige förrän efter sin pension.

Alice Abrahamsson som umgicks med Nisse berättar: ”Vi var på en sjötur på Ivösjön på slutet av 1960-talet med Nils Andersson när han uttryckte en önskan att se husplatsen uppe på Ivö klack som han lämnade för att resa till Amerika. Han ville åter igen se platsen där han växte upp. Vi lade till vid Wehtjes brygga och vandrade upp.

När vi kom upp till husplatsen var Nisse riktigt tagen. Han visade och berättade bland ruinerna av sitt gamla hem. Här var dörren som han stängde för sista gången. Inne i huset sov ännu hans fru och två små barn. Den dagen när han åkte till Amerika mindes Nisse att han tänkte att nu sätter jag nyckeln i låset för sista gången. Han hade lovat sin fru och sina barn att han skulle skriva och skicka pengar när han hade möjlighet. Det dröjde 3–4 år innan han skickade brev till familjen. Brevet innehöll pengar, båtbiljetter och frågan om de ville komma över. Han fick en fråga tillbaka från Anna. De skulle komma om även deras 3:e barn fick följa med… Anna hade hunnit lämna livet på Klacken bakom sig och bodde med en ny man och sina numera tre barn någon annanstans.
Någon återförening blev det ej.

I Amerika fick Nisse jobb som byggnadsarbetare i Alaska hos den amerikanska militären. Perioder av hårt arbete växlades med turer till Chicago där de mesta pengarna spenderades. Någon ny familj i Amerika blev det inte. Men väl hemma i Sverige efter pensionen kom han att träffa en trevlig dam från Ivö, men det är en helt annan historia!