När brytningen av kalk och kaolinlera började på Ivö klack i början på 1900-talet gjorde man det med dynamitsprängning och lastning med handkraft i vagnar som gick på spår i gruvan.

Se film från 1908

Brytningen var årstidsbaserad och låg nästan helt nere under vinterhalvåret. En ”normal” arbetsstyrka var ca 100 personer. 1911 var det 160 st som jobbade i gruvan. Se MÄNNISKORNA I GRUVAN.

”Storkalken”, bitar stora som mansbördor, användes till murkalk och lastades med händerna i tippvagnar och tömdes sedan direkt i pråmarna för avlastning och krossning i Bromölla. Det gick ca 18 st tippvagnar med storkalk i en pråm.

Det som var kalkgrus lastades med skyfflar i trälådor som rymde en kubikmeter. Trälådorna kördes på rallor bort till ett spel som fungerade utan maskinkraft. När en låda med kalk gick ner, gick en tom låda upp. Det fanns två avsatser, och från den andra avsatsen gick lådan ner till östra kajen, där lådan lyftes ner med handkraftsvevad kran till pråmarna.

Fram till 1930-talet fanns ingen egentlig kross för vare sig kalk eller kaolin, utan den krossningen skedde i Bromölla. Kaolinet krossades i slammeriet och kalken i cementfabriken.

Krossen i brottet byggdes först och främst för kaolinet, men användes också för kalken då den i krossat tillstånd var lättare att lasta.

Brottet i mitten på 1950-talet, med Krossen, den stora byggnaden. Till vänster i bild, bakom Gröna sjön och den stora högen bortsorterad sand syns slammeriet.

Kaolinkrosset gick från Krossen på transportband till slammeriet, som byggdes 1933, medan kalken gick direkt på spår i vagnar till östra kajen.

Idag är det bara ett betongfundament kvar av krossen.