Människorna i gruvan
Livet på Ivö klack var som en egen värld. Människor arbetade och bodde tillsammans. Men trots närheten fanns skillnader mellan olika arbetsgrupper.
Grundare och eldsjäl
Axel Hermansen köpte företaget 1901 och var en föregångsman när det gäller utveckling av ugnskonstruktioner. Hans gasugnar och Ifö-retorter blev kända över stora delar av världen. Hermansen började också bygga en fabrik för att göra cement av kalken på Ivö. Tyvärr blev investeringen så tung att han gick i konkurs 1909. Den impulsive och levnadsglada företagsledaren gjorde dock intryck på sina arbetare. Herman Berger som arbetade både på verket i Bromölla och med att frakta material från Ivö Klack berättar:
”- Ingenjör Hermansen kunde vara lite ”vrång” ibland, men bara man inte var rädd för honom så gick det bra. Rätt som det var kunde han vara väldigt gemytlig och trevlig och ställa till med fest för alla nere på bruket och bjuda på smörgåsar och dricka, och då skulle alla vara i farten och ha roligt. Han var en riktig sällskapsmänniska. Ibland på somrarna ställde han till med stora utfärder till Ivön och då skulle det vara fest och lövklädda båtar och mat och dryck i långa banor. Så något knussel var det inte.”
Smeder, snickare och grävmaskinister
På Ivö klack ligger resterna av gruvans smedja kvar. Smedmästare Oskar Hagelin, född 1885, berättar:
”- Smedjan nere vid sjön byggdes 1910, sen har vi haft smedja i brottet som har flyttat efterhand. Ovanpå smedjan låg snickarverkstan. Snickaren där hette Nils Nilsson och var från Barum. Han emigrerade sen till Amerika. På gaveln till smedjan fanns lokomobilstall.”
Smeder, snickare och grävmaskinister räknades som yrkesarbetare. Det betydde att de var bättre betalda än de män som arbetade med att gräva i brottet.
Förvaltaren
Förvaltaren ledde arbetet i brottet och bodde i förvaltarbostaden. Huset finns fortfarande kvar. Det ligger vid östra kajen, och är idag sommarhus i privat ägo. Förvaltaren hade förmånen att ha familjen med sig. Oskar Hagelin berättar om den förvaltare som anställde honom 1910:
”- Ingenjör Böving var ingenjör och bodde i förvaltarhuset. Han hade både guvernant åt barnen och två pigor.”
Gästarbetare från Polen
En stor del av arbetet i kalkbrottet utfördes av arbetare från provinsen Galizien, som ligger på gränsen mellan södra Polen och Ukraina. Det var när gruvan expanderade i början av 1900-talet som behovet av erfaren arbetskraft ökade.
1905 arbetade 180 galizier inom företaget, främst med brytning av kaolin på Ivö klack. Arbetarna från Galizien hyrdes ut till Iföverken av tyska agenter och hade ofta erfarenhet från arbete i kaolinbrott i Tyskland. Arbetet pågick från tidig vår fram tills dess snön kom, och många arbetare reste då hem över vintern. Det var inte mycket samröre mellan de svenska och utländska arbetarna. Galizierna gjorde de tyngsta och smutsigaste arbetena, och hade lägre löner än svenska arbetare. Deras dagar var långa, arbetet startade kl 6 och avslutades kl 19, därefter skulle potatisen till kvällsmaten skalas. Lönen betalades inte ut förrän säsongen var slut, och en del av lönen gick till bostad och färdiglagad mat. De få kvinnor som kom hit från Galizien för att arbeta på Ivö klack tjänstgjorde som kokerskor.Även vid Iföverken i Bromölla arbetade många galizier. Än idag lever många familjer som har rötter i Polen i Bromö.
Tre röster om de polska gästarbetarna
Herman Berger, född 1880, arbetade med att köra båt mellan Ivö och Bromölla samt vid bruket i Bromölla. Han berättar om de galizier som kom till både Bromölla och Ifö under gruvans första år:
”- Det var ett redigt slavelände därnere hos galizierna. Det kan inte liknas vid kläder det de hade på sig. Hundratals gånger såg jag på höstarna när det började bli kallt hur de gick klädda i vanliga jutesäckar. De klippte hål för huvudet och armarna och drog dem över huvudet. Det fick duga till tröja. Här var det ju gott om säckar så de kunde bara ta vad de behövde. Om livet hade de säckaband. Sen klippte de remsor, cirka 8 cm breda av en säck så långa som möjligt och virade dem om foten och upp om benen. Det var både skor och strumpor det. Så gick de och ”lafsade” då, de såg sorgliga ut de första som var här, de senare åren liknade de mer människor.”
Ignaz Bujak, bruksarbetare, är född i Galizien 1894. Han kom till Ivöverken 1912. Han berättar:
”- Det var tre bröder som hette Veständig som förmedlade polackernas resa och arbete här. Det var de som avlönade oss och så fick de i sin tur betalt av bolaget för den färdiga kaolinen. Vi fick fri resa och mat och i kontantlön hälften av det som svenskarna fick för ett dagsverke. De tyckte nog att vi hade det dåligt, men vi slapp för det första att betala skatt, för vi var bara här över sommaren, och så hade vi ju maten. Det var sådan mat som vi var vana vid, så vi hade inget att anmärka mot den. Men det tänkte de kanske inte alltid på här.”
Fru Louise Fischer föddes i Freienwalde an der Oder 1874. Hon och hennes man kom till Bromölla för att arbeta på bruket. Hon berättar om de polska kvinnor som följde med sina män som arbetade vid bruket:
”- Det var snygga fruntimmer. De hade en massa rynkor på kjolen runt magen. När de skulle vara fina, så hade de stövlar på sig. Kvinnorna var annars barfota de med och flätade ”säckalasor” som smala bindor om benen och så hade de schaletter på huvudet. De hade mycket storblommigt i sina tyger. Sina småbarn bar de på ryggen i en stor schal. Det lärde vi oss av dem, för det var ett lätt sätt att bära barnen på, så hade man händerna fria.”